Hej, jag heter Eliza...

...och jag är en chokladist.

Jag är en av de där människorna som är mer benägna att bli beroende av saker och ting. Choklad är en av dem. Och det är riktigt allvarligt. Jag kan sätta i mig en hel platta (200g) på 10 minuter om det vill sig och jag mår inte ens illa efteråt. Fazer Blå har den perfekta kombinationen socker och kakao för att det inte ska vara allt för sött men inte för starkt heller. Jag skulle nämligen inte kunna sätta i mig en hel platta vitchoklad eller Marabou mjölkchoklad, det är för sött. Ej heller skulle jag få ner en hel platta 70% choklad i ett kör. Men nog skulle säkert det också gå efter lite övning. Men Fazers Blå, det är kryptonit.

Till skillnad från alkoholism så skadar jag inte andra med mitt beroende och chansen att banden till släkt och vänner skulle klippas för att jag vill ha choklad är inte vidare stor. Min familj och vänner kommer knappast att samlas och ordna ett ingripande för att få slut på mitt chokladätande. Det finns  heller ingen klinik dit jag frivilligt kan fara och avvänja mig. Om jag tog mitt mod till fånga och dök upp hos Anonyma Alkoholister med mitt chokladberoende skulle jag säkert bli utskrattad eller få en ordentlig utskällning för att jag gör narr av ett allvarligt beroende och sedan bli utkastad. Alkohol är ju skadligt. Det är socker också.

Alla blir inte heller kloka på ångesten som sockerberoende skapar. "Njut av livet lite, det förtjänar du! Du tränar ju ändå så mycket!" säger de. Men träning har absolut inget med saken att göra. Tvärtom, jag rättfärdigar mitt chokladätande med träning. Inte säger man ju så där till en alkoholist heller. "Nog kan du ju ta ett glas nog, det har du förtjänat. Du jobbar ju ändå så mycket". Nej. Och "ett" existerar inte hos den som är beroende, inte ens "ett par". Det är en strid med dig själv. En ängel och en djävul på vardera axeln. Och den där djäveln vinner så gott som varje gång, för att du vill det.

Enda sättet att bli kvitt beroendet är att sluta. Helt och hållet. Men jag vill inte. Betyder det att jag måste köra ner mig i chokladträsket, få tag i bottenslammet och kanske ligga där ett tag innan jag kan ta mig upp till ytan igen? Och vad innebär det egentligen? Hur når man botten om man inte väger 180kg och inte är sjuk och kan träna och jobba och springa maraton? Eller når man inte botten i sådant fall och är jag därmed fånge i mitt beroende resten av livet?

Det blev...

...en helt planlös påsk för mig. Trodde att jag skulle få jobba, men det visade sig att det inte behövdes. Mamma tänker inte laga mat till mig, och sambon är bortrest.

Jag ska nu i alla fall, min vana trogen då sambon är på resa, städa. Och springa en länk.

Jag anmälde mig till en kurs i höstas. Psykologins Grunder via öppna universitetet. Jag har inte gjort ett skvatt åt den. Kanske man kunde ta tag i det nu? Jag har ju betalat dyra pengar för kurs-eländet. Jag har tid på mig till sista juli. Men man vill ju inte sitta och plugga (på finska ännu till) på sommaren heller?

Vad ska ni göra över påsken?

Jag har varit...

...tro det eller ej, ute och sprungit. Tänkte rubricera detta inlägg under "Stoppa pressarna!" men så såg jag att det faktiskt inte är så förskräckligt länge sedan jag sprungit. Eller jo, 23.1.2013 är ganska länge sedan om man går omkring och låtsas kalla sig "Liza Löpare", men jag trodde att det var ännu längre sedan. Typ oktober. Men saken var så att det är i oktober som jag senast sprungit ett löppass utomhus.

Jösses.

Löppass för mig betyder mer än 5km eller längre än 30 minuter, annars lyder det nog mera under uppvärmning. Idag sprang jag alltså in 7,4km på 45 minuter. Det gick rätt fort med tanke på att det var rätt halt på sina ställen. Våren verkar ta sin lilla tid. Men kanske det betyder att det blir en dundermysig sommar istället?

Jag såg förresten fiskmåsar idag. Hörde dem inte, men jag såg dem cirkulera ovanför torget...så den är ju onekligen på väg. Sommaren. 

"Ingen mås utan sommar" heter det väl...eller hur var det? ;)

Mörbultad...

...jo. Jag är lite seg idag. Det var ju liksom i det mångsidigaste laget den där gårdagens Les Mills Maraton. Skulle de haft BodyPump med på programmet skulle jag antagligen inte sitta här och skriva nåt överhuvudtaget.

Men det var kul. Grymt bra feelis och ingen halkade och gjorde sig illa, vad jag såg i alla fall.

Bild: LadyLines Facebook-sida

Och här är några svettiga bilder på feelisgänget.

Efter passet blev det indisk mat med sambon på Kaavya här i solstaden. Följt av Cloud Atlas på bio. 

Fantastisk film. En av de bästa filmerna jag sett på länge. Det kommer så j*vla mycket skräp nuförtiden att man nästan gett upp hoppet och förlorat all förväntan då man hyr en film eller går på bio idag, känns det som. Och så kommer här en film, vars huvudsakliga attraktion inte är våld och en massa naket*, eller fylld med skräphumor och specialeffekter. En film med en mening och som stimulerar såväl visuellt och intellektuellt som känslomässigt. Och man tänker kanske ett antal gånger under filmens gång, "Kommer de faktiskt att kunna knyta ihop allt det här?". Och banne mig - dom gör det!

Rekommenderas varmt.
Förstår inte varför den inte fått mera publicitet än den fått. Jag har åtminstone inte hört nåt om den utöver reklamsnuttarna man ser på bio. 

*Inte för att det är något fel alls på lite action, naket och humor. Men då man sett samma skojfriska, och lätt våldsamma, nakna apa  3000 gånger om så blir man liksom lite likgiltigt inför det hela.

Maraton de Les Mills!

Jajjaminsann gott folk. I morgon smäller det högt ska ni veta.

Les Mills Maraton på LadyLine!

2 timmar BodyAttack, BodyCombat och BodyStep.

Senast var det crazy-shit-kul och då hade vi "bara" BodyAttack i 2 timmar.
Det kommer att bli vilt, vått och vansinnigt kul!

Så här såg det ut förra gången:

Bilderna härifrån.

Men först: kvällsmys på 1h+kök och Heartbeat Band.

Energi i "F#&% that shit"-stil

Traskade lugnt iväg till ett BodyAttack-pass idag. Just då var det lugnt.
Humöret hade dock gått upp och ner under hela dagens lopp. Från ilska till förtvivlan till glädje till bitterhet till absolut hopplöshet tillbaka till lite glädje igen och så vidare. Hela dagen. 

Vet ni då man är så frustrerad att man kunde gråta eller skrika rakt ut i en minut bara för att ta en en inandningspaus och sedan fortsätta skrika? 

Nå, halvvägs in i Bodyattack passet kände jag "Det här kommer tammejfan inte att räcka." Det var inte det att det inte skulle ha varit tungt, för det var det, det är det alltid. Men jag fick inte ut det. Jag fick inte ut den där frustrationen. Jag X-hoppade och skuttade och Burpees:ade allt vad jag orkade men jag kände fortfarande den där bubblande känslan i bröstkorgen.

Hastigt efter passet sprang jag och frågade om det ännu fanns lediga cyklar till Spinningpasset. Och det fanns det. Båda passen gick under Ainos ledning så det är sannerligen inga Sissy-girl-fasoner det är frågan om. 

Det räckte.

"Exercise releases endorphins. Endorphins make you happy. And happy people just don't go around shooting people."- Reese Witherpsoon i Legally Blonde -

Kan vara bra att lägga bakom örat.

Semester betyder mera träning!

Ou yes gott folk. Så är det, ju mera fritid man har desto mera tid kan man sätta på träning.

Igår sprang jag en liten liten 30 minuters länk på 4,4km.
Följt av 45 minuter fysioterapeutisk styrketräning för axlar och övrerygg. Alltså mega-lätta vikter eller inga vikter alls och nästan oändligt många upprepningar (=30) i tre serier för varje rörelse.
Och detta ännu följt av 20 minuter Fustra träning för just axlar och framparti.

Idag fick jag in 2,5km (23 minuter) rask gång på löpband inklusive höjning av lutningen med 0,6% varje 500 m innan ett 55 minuters Body-pass under ledning av Aino på LadyLine.

Senare ikväll blir det 60 minuter Badminton mot Ässet.

This is how we roll!

Ny design...

Gillar ni det nya utseendet på bloggen?

Då man suttit och pynjat tillräcklig länge så blir man lite blind.

Hissa eller dissa!

Combat fasoner

Jag har en galen reaktionsförmåga i BodyCombat nuförtiden. Jag är så snabb att jag inte ens hinner reagera på mig själv. ;)

Under gårdagens BodyCombat kom nämligen höger hand fram så fort i ett rakt slag framåt att vänster handens föregående krokslag inte hann reagera och fick sig en galen smäll i den där "kudden" på handen mellan tumme och pekfinger. Det gjorde så ont att jag inte kunde knyta handen mera under passet. Det är kanske faktiskt inte för intet som jag (enligt egen utsago) kallas för blixten i Badminton.

BodyCombat är kul. Det är mångsidigt och man får bra träning för överkroppen som man kanske annars inte skulle få. Det finns två rörelser dock som jag inte alls gillar. 

Den ena är då man står och håller i en imaginär persons huvud, som märkväl redan ligger på marken, och så slår man personen upprepade gånger i nyllet. Det blir för våldsamt och känns som misshandel, trots att man egentligen inte slår någon. I de övriga rörelserna så liksom "slåss" man ju mot någon (även här imaginär) som slåss tillbaka. Men i denna rörelse så ligger personen på marken och man bara fortsätter slå. Jag tycker det känns rått.

Den andra rörelsen är när man håller i en fiktiv kniv och svingar omkring och hugger den i magen på sin imaginära motståndare. Samma känsla här. De flesta övriga rörelser känns mera fitnessaktiga och inte fullt så allvarliga eller självförsvarskursstilade. Men dessa två är för våldsamt verkliga.

Min en kompis höll med mig då jag berättade om mina känslor kring dessa två rörelser och tillade att man samtidigt blir lite rädd för de övriga deltagarna då man ser sig omkring i salen och inser att man är omringad av en massa maniskt knivhuggande personer. Detta dock med en glimt i ögat.

Är jag superfjantig eller känner nån annan likadant?

Bild: härifrån

Bastubadande kvinnor

Jag har på sistone lagt märke till en liten detalj bland kvinnor och tjejer som badar bastu i allmänna/gemensamma bastu-utrymmen. De kommer in i bastun, kastar eventuellt en hastig "Hej hej"-blick på en och sätter sig sedan ned. Efter en rätt kort stund flyger antingen ena eller båda benen upp så att de sitter i 90 graders vinkel mot under laget. Och så sitter de där och kollar in sina ben en stund och sedan åker benet/benen ner tillbaka och sittordningen är återställd. Jag har märkt att jag gjort det själv också. Varför i all världen?

Nån som känner sig träffad eller som varit med om detta fenomen? Händer det hos grabbarna också?

Jag vill förresten ta tillbaka det jag sade i mitt förra inlägg, om att jag inte blivit visare eller mera tacksam sedan jag slutade skriva. Det stämmer inte. Eller speciellt "vis" har jag nog inte blivit men jag har lärt mig en hel del om tacksamhet och vilken skör tråd allting sist och slutligen faktiskt hänger på. Detta lärde jag mig alltså inte för att jag slutade blogga. Gud ska veta hur gärna jag hade velat lära mig den läxan bara genom att sluta skriva. Men någon hade andra planer för mig denna gång. Trots det, mitt i allt det hjärtskärande eländet fick jag åter en gång upp ögonen för hur lyckligt lottad jag ändå är.

Hur det än går i det här livet, oavsett om det går käpprätt åt helvete eller om jag får allting jag någonsin kunnat drömma om, så är jag aldrig ensam. Och det är jag oerhört tacksam för.

Back in the saddle...

...for real.

Jag blev varken visare eller mer tacksam efter mitt förra inlägg. Dock märkte jag att jag saknade skrivandet nåt oerhört. Måhända att jag inte välsignats med skrivandet som den ädla gåvan i mitt liv, men jag tycker att det är roligt. Och man ska väl göra sådant som man tycker är roligt?

Under tiden har det inte hänt mycket så där i räknat i antal händelser, men livet visade sig från sin bästa och värsta sida.

Så efter en period av ständig nedstämdhet, självömkan och avundsjuka på världen så var det dags att försöka må bra igen. Kliva tillbaka upp i sadeln. Och varför inte börja med att så där lite symboliskt göra det på riktigt?

Jag är sjukt allergisk mot alla pälsdjur. Speciellt hästar. Senast jag satt på en häst höll jag på att stryka med av allergiska besvär. Då var jag dock typ 8 år och hade besvärlig astma. Astman har sedan dess växt bort. Jag är dessutom respektingivande rädd  (snudd på livrädd) för de fyrbenta djuren. De är ju gigantiska. Hästens huvud är större än ett nyfött barn! Fattar ni hur stort det är?
Nå det är stort.

Inför idag, har jag ätit allergimedicin i tre dagar. Hjälpte så där. Men jag lyckades slutföra projektet utan ambulans eller att gråta efter mamma (som senast). Utslagen slapp jag dock inte.

 

Detta är Sipsi (fast jag minns int säkert), kan ha varit Pipsi också...

Edit 21:47: Namnet är Lipsi, fick jag nyss bekräftat från en säker källa. 

En snäll och lite nyfiken häst.
Men det ser man ju nästan på den.

Nej, jag är inte gravid. 

Det är bara jackan, vars fickor är fulla med saker, som faller lite osmickrande. ;)

...Inte för att det skulle vara osmickrande att vara gravid.
Men om man inte är det och ser ut som det så är det kanske inte så roligt...
Ingen tar på näsan nu va?

Sjukt roligt var det. Hästen var snäll och mysig och jag fick till och med prova på lite trav. Med och utan stig-byglar. Ganska coolt måste jag säga.
Jag har en helt ny respekt för ryttare! Det är inga enkla grejor det är frågan om.

Men detta är tyvärr inget jag kan fortsätta med. Jag är för allergisk. Näsan täppte igen och i lungorna började det mer och mer kännas som om jag andades genom ett sugrör.

Hur som helst. Jag är glad att jag gjorde det här. Både att jag klev upp på hästryggen och började skriva igen.
Framåt bara!

Peace!